Mänsklighetens lärdomar

Tense meeting, kollage av Angelina Elander 1994 , digitalt redigerad 2019.

När vi tänker på livet ur ett högre perspektiv handlar det oftast om lärdomar, vad vi förväntas lära oss av olika upplevelser på det privata planet. Om vi betraktar barn och djur ser vi ursprunget till vår egen existens, den rena obesudlade kärleken. När vi sedan växer upp läggs det en slöja över våra medvetanden och vi glömmer bort att handla i samklang med kärlek och dras istället in i strider, frivilligt eller ofrivilligt. Vi får lära oss av varandra vilka regler som gäller i den värld vi kommit till. Vi för höra olika versioner av sanningen och hur vi ska förhålla oss till verkligheten. Det finns en vanlig uppfattning om att vi skapar vår egen framtid och tillåter vad som händer oss i våra liv. Om så vore fallet, vad är lärdomen av att barnet tillät pedofilen att förgripa sig på hen och förstöra sin egen framtid både fysiskt och emotionellt? Vad är lärdomen av att grisen tillät sig bli torterad till döds? Det låter inte som att det där stämmer, eller hur? Eller är det en regel som endast gäller vuxna människor? Finns det sådana kosmiska skiljeregler eller är det ännu ett mänskligt påfund för att skuldbelägga offret? Varför vill vi göra det? Kanske för att det gör mer ont att betrakta oss själva som offer för en obeskrivlig grymhet än att stolt eller skamset hävda att man tillät det hända? Mänskligheten har enligt historieböckerna alltid drivits av denna grymhet och inte lärt sig särskilt mycket. Visst har vi nu lagar som säger att det är fel att skada andra, men de verkar mer vara ett galleri av lögner med tanke på hur sällan de efterlevs. Hur lär vi oss empati? För det måste ni ha förstått är den viktigaste lärdomen vi har framför oss. Vi som mänsklighet. Hur lär man en mänsklighet empati? Jag bryr mig visst om andra, säger vi, samtidigt som vi köper kläder gjorda av barn i slaveri och stoppar i oss en korv från en torterad gris. Samhället vi lever i idag är byggt på andras lidande och vi är på många vis fångade i en värld vi inte varit med och skapat. Om vi vågar se lidandet hos andra och känna med dem, inte bara skrolla förbi de hemska bilderna från slakteriet, utan verkligen se och förstå, kanske empatin vaknar till liv på riktigt. Om vi vågar säga nej när vi upplever något obehagligt istället för att blunda och härda ut. Om det är så att vi på ett själsligt plan tillåter lidandet, grymheten och ondskan, vad är meningen? Är det för att vi inte på annat sätt har förmågan att lära oss empati, kärlek och godhet? Vad tror ni? Måste vi lära känna mörkret för att kunna uppleva ljuset? Måste vi uppleva köld för att känna värme? Vi hamnar i en ägget och hönan paradox. Underskatta dock inte paradoxens tankeförändrande kraft, den öppnar nya dörrar i medvetandet.

Lite tankar en tisdag.

Kram

Cleo

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close