Cleos resa

Jag tänkte berätta lite mer om mig själv och min livsresa, så ni vet vem ni pratar med. Min resa har varit kantat av svåra trauman som inte gav mig något annat val än att fly till en annan dimension. I den här dimensionen blev jag välkomnad och älskad. Jag fick förklarat för mig att min resa kommer att bli episk och kantad av stora motgångar. Att motgångarna bidrog till ett nödvändigt motstånd för att min varelse skulle kunna andas och till fullo uppleva denna utvalda existens. Det enda jag behövde tänka på var att hålla mig vid liv, ta hand om mig själv och älska mig själv tills mitt strålande hjärta överbemannade alla hinder. Är det inte oftast så vi rationaliserar vårt lidande?

Jag har levt ensam i hur många år som helst nu, tappat räkningen faktiskt. Svårt att precisera en exakt tidpunkt när ensamheten inträdde, som en närvaro. Ett existentiellt förhållande med sitt inre jag och tillhörande symboliska änglar och demoner. Den började göra sin påmind efter att Andreas, min ex-pojkvän, dog i sviterna av cancer den 20 februari 2005. Vi behövde kommunicera privat. Han var den förste som dog i mitt liv, som jag visste att skulle fortsätta ha ett nära förhållande med direkt efter hans bortgång. Min morfar, min farfar och min lillasyster var de som gått bort innan, och där hade det förvisso förekommit kontakt, men inte som denna skulle innebära. Vi hade en överenskommelse, för vi visste båda två att döden är inte slutet.

Vi skapade en fantastisk värld tillsammans där vi utforskade intriger, dolda agendor och de mörka sidorna i människornas medvetande. Vi lekte med våra själsfränder på nätet. Det kosmiska nätet. Han ledde mitt hjärta till den ena sångaren fagrare än den andra, filmstjärnor, sportstjärnor, mördare och andra halvskumma individer.  Det är ett förhållande som komplicerar den fysiska närvaron av andra individer, då relationen kräver sin tid i enskildhet. Därför har vi reducerat romantiska relationer till långväga, omöjliga, ouppnåeliga stjärnor och svarta hål, projiceringar av våra egna fantasier, ibland utlevda i korta fysiska möten med andra mer tillgängliga men aldrig tillräckliga kandidater.  För att jag ska fortsätta leka, hitta motstånd att utmana och för att han inte vill släppa taget om mig.

Sedan när pappa dog, sex år senare, fördjupades denna kontakten med andevärlden ytterligare. Min pappa och Andreas var två inkarnationer av samma själ. De möttes bara en gång i det fysiska livet, då de skakade hand och presenterade sig själva över ett staket. Året därpå när min farmor dog kom den mjuka helande modergestalten till mig. Vi lärde oss att genom gråten nå fram till det mest smärtsamma och rycka ut taggarna. Att acceptera min egen upplevelse. Att hitta tillbaka till skrattet och glädjen i det vardagliga. Självförverkligande. Uppbyggnaden av ett trygghetsnätverk, strukturer och tillit. Detta innebar inte att pappa och Andreas försvann. De fanns med precis som förut. Nu var vi bara fler i ande-familjen. Mamma var hemma.

Kaoset som Andreas hade hunnit ställa till med var oåterkalleligt, men även där skymtade ljuset.  Ett komplicerat drama nästintill omöjligt att sätta ord på.  Alla minnen och ytterligare efterkonstruktioner av dessa skeenden skulle sorteras och analyseras. Farmor hade saknat skolan. Där brukade hon ha roligt, förutom när Klös-Tyra var i farten. Alla hennes berättelser som hon berättade för mig och mina tremänningar gång på gång när vi växte upp, för vi ville hela tiden höra dem igen. Jag hoppas jag får tillfälle att sätta dem på pränt någon dag, annars finns de för alltid lagrade i vårt kollektiva minne.

Jag vill inte plåga er med den exakta naturen av mina trauman, utan känner tillförsikt till att ni har en tillräcklig uppfattning om vilka möjliga hemskheter som kan drabba en människa.

Nu när min farbror dog, den 26 januari förra året, samma dag som min pappa dog sju år tidigare, har jag fått uppleva den organiserade fadersgestalten. Den som såg till att livet blev ordentligt jordat i existensen på ett mycket konkret plan.  Tillbaka till naturen.

Min farmor och jag pratade ofta om medialitet, att hon hade fått berättat för sig av ett annat medium om min mediala resa, att jag skulle bli ett medium. Att ett specifikt medium som gått över till andra sidan skulle vägleda mig. Detta var redan innan Andreas dog och det var något vi pratade om under hela min uppväxt. Att mitt liv hade en mening i att upprätthålla en sådan kommunikation mellan dimensionerna, som en familjetradition. Det var något självklart och enkelt, som jag aldrig fann skrämmande eller besvärligt, förrän Andreas dog. Han hade ett rykte att leva upp till. Paradoxer, synkroniciteter, majestätiska eskapader och chock rubriker. Kan man tala om tvillingsjäl så är han min. Andreas och min pappa är också inkarnerade i min son.  Ljuset i mörkret.

Det handlar om överlevnad i vildmarken, på riktigt. Det enorma lidandet som krävdes för att till fullo förstå mänsklighetens sanna natur, en inkorporerad förståelse. Fadern, sonen, den helige anden, (far)moder Mary, det är inte konstigt att man ibland drabbas av Jesus-komplex. Jag undrar ibland vad dessa religiösa profetior har för betydelse, förutom de samhälleliga och maktreglerande uppenbara syftena.  Tänk om de även är profetior? Det är en ganska spännande tanke. Jag har ett stort intresse för synkroniciteter, hur de tillsammans bildar ett mönster, ett kodat språk som öppnar upp för nya sätt att se på världen och hur upptäckandet av dessa mest verkar ge sig till känna i den subjektiva upplevelsen. Ibland upptäcker olika personer samma synkroniciteter, då det finns tillräckligt många gemensamma nämnare.  Hur man i kommunikationen även kan skapa falska synkroniciteter för att signalera önskad samhörighet. Vad ligger bakom den önskade samhörigheten? Vad vill ni?

Baserat på det enorma lidandet, korsfästelsen och insikten om människans sanna natur, bådar det säkerligen inte gott.  Jag är mitt i skrivandet av en masteruppsats och har egentligen inte tid med det här. Det damp bara ned i knät på mig som en brev på posten, den finansiella lösningen. Det var vad de lockade med. Jag inser nu att det handlar om större saker än så. Ett avslöjande av min sanna natur. Den är komplex, men jag kommer i fred. Det kanske handlar om er också, vad ni behöver.

Behöver ni prata med andar är jag möjligen rätt person att kontakta. Är inte helt på det klara med hur deras intercom fungerar, men jag utgår från att min andefamilj känner en del folk där och vet hur man får kontakt. Behöver ni diskutera djupare filosofiska och existentiella resonemang kan ni kan ni göra det för er själva. Jag har redan listat ut allt. 😉

Ett gott skratt förlänger livet.

Kram

Cleo

Annonser
Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close