Förlåtelse

Förlåtelse är ett koncept många ser som en självklarhet. Vi har den generella uppfattningen att det är bra att förlåta, att det är något man bör göra för att må bra och kunna gå vidare från en jobbig händelse eller relation. Men vad är egentligen förlåtelse? Vad ligger i detta koncept?
Att ursäkta någon, att överlåta ansvaret till någon annan eller att glömma förväxlas ofta med förlåtelse. Enligt psykologin finns ingen enighet gällande exakt vad förlåtelse är, det ses inte som en psykologisk funktion, som tex förståelse. Där ses förlåtelse som en process som involverar olika steg, som i sig har psykologiska funktioner. En process där man frivilligt bestämmer sig för att ändra sina känslor angående ett brott eller annan överträdelse, där man befriar brottslingen från skuld och släpper taget om känslan av ilska och att vilja hämnas. Det är i grund och botten ett religiöst koncept där man glorifierar underkastelse som något upphöjt och fint. Religion är också en maktkonstruktion med en agenda som involverar påtvingad lydnad och där passar förlåtelsens koncept in i ett antaget nödvändigt fortsatt förhållande med den förtryckande makten. På det viset är förlåtelsen som konstruktion ett religiöst och samhälleligt maktmedel där skulden ligger på offret att förlåta brottslingen för att denne är beroende av brottslingen/makten på ett eller annat sätt. Som sagt är förlåtelse inte en naturlig psykologisk funktion, utan ett framtvingat religiöst förhållningssätt som involverar en rad olika inre och yttre processer. De inre processerna involverar att släppa taget om smärtan och försonas med sitt förflutna, att acceptera att det som hänt har hänt. De som säger sig ha kunnat förlåta uppvisar positiva hälsoeffekter. Man mår alltså bra av att gå igenom förlåtelsens processer. Den yttre processen att offentligt befria brottslingen från skuld ses som något nobelt som leder till beundran av ens storsinthet, vilken man också kan må bra av. På det viset är förlåtelsen också fåfäng. Det är en dygd att förlåta. Men om vi återgår till vad det faktiskt är rent psykologiskt, att släppa taget åtminstone. Hur gör vi detta.? Det är en process och inte något som sker magiskt när man uttalar orden om förlåtelse. Att kunna gå vidare från att ha blivit utsatt för ett brott är en läkandeprocess som tar tid. Därför tror inte jag på att tvinga fram en känslomässig förlåtelse då detta innebär att man ignorerar sina egna inre processer till förmån för ett nobelt anseende och till förmån för brottslingens välbefinnande. Att underkasta sig religiösa och samhälleliga dogmer på detta viset skadar bara en själv ytterligare. Därför är det först när du har helat från din upplevelse, i din egen goda tid och hunnit reflektera och bestämma själv hur du tolkar förlåtelse, om det är en koncept du kan försonas med som du egentligen kan säga att du har förlåtit. För min egen del anammar jag inte förlåtelsens koncept, då jag ser de många felaktigheterna inbäddade i detta, som påtvingad underkastelse, religiösa vanföreställningar, falsk storsinthet och förtryck av den egna upplevelsen och de egna känslorna. För att kunna läka är det nödvändigt att känna sina känslor för vad de är, inte för vad de enligt religion eller samhälle förväntas vara, utan bara vad de är för dig. När smärtan är bleknar och försvinner då är du hel igen. Det är det som är det viktiga och det får ta den tid det tar och involvera de processer du känner passar dig. Min personliga filosofi involverar inte något maktfullkomlighet. Jag har inte makten att förlåta någon annan, det får denne ta upp med karma eller valfri husgud. Jag kan bara svara för min egen upplevelse och mina känslor. Läs gärna mer om förlåtelsens komplicerade och tagna för givet koncept.

Ha en underbar onsdag! Här i Gävle är det åtminstone solsken. 🙂

Kram

Cleo

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Forgiveness

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close